8.13.2014

riots not diets


nu är det tio månader sedan som jag valde att bli frisk från min psykiska ohälsa och min anorexi. det är det bästa valet jag någonsin gjort. jag vet fortfarande inte riktigt hur det blev så illa som det blev, men det sjuka vann nästan över min kropp och det är den värsta känslan. att inte ha någon makt över sin egen neråtgående spiral.

det börjar alltid litet. med ett litet frö av självförakt och mörker inombords. det verkar inte vara mer än en personlighetsbrist, men det är betydligt mer komplext. för snabbt börjar fröet gro, och snart sitter man med armar som är smala som fågelben och ben som inte riktigt bär och hatar sig själv, hatar sig själv för varenda smula mat man låter sig själv äta.

det där fröet måste inte alltid vara där. det måste inte ta över en på det viset.

att bli frisk, att vända, är det svåraste jag någonsin gjort. kanske det svåraste jag någonsin kommer göra. det har tagit tid, rädsla, tålamod, tårar, osäkerhet, kroppskomplex (men grejen är att komplexen försvinner efter ett tag, det är därför det är så värt), alldeles för stora tröjor, enorma mängder mat och väldigt mycket ilska för att jag skulle komma till den platsen jag är på idag. det är mer än man tror. det tar längre tid än vad man tror. Hanna skrev för ett tag sedan på sin blogg att det tar fyra år att bli helt frisk från en ätstörning. i snitt. för mig har det gått rätt fort (med detta menar jag inte att jag är helt frisk, det är jag inte, men just nu är jag så frisk jag kan bli med tanke på tidsramen), och ändå ser jag hur lätt det är att falla tillbaka.

jag tänker aldrig falla tillbaka.

egentligen är min mening med det här inlägget inte bara att skriva en massa om hur svårt det är, utan också hur värt det är. för tio månader sedan var jag döende. jag orkade inte gå på fester, skriva prov, vara med samuel, träffa vänner eller ens fokusera på viktiga vardagliga saker som att hålla mig vaken under dagtid. jag var en vandrande död. men nu.
nu är allting säkert hundra gånger bättre än jag någonsin skulle vågat hoppas på. det finns mycket att jobba med men jag är så fruktansvärt lycklig, självsäker, tillfredsställd och glad över mitt liv. det finns ingen bättre känsla. ofta kan jag se mig själv i spegeln och säga; ja men detta är ju fint.
det är fint.

jag hoppas att alla ni där ute som lider av en ätstörning, oavsett om den är "allvarlig" eller ej (för alla ätstörningar är allvarliga) ser detta, läser detta, tar till er detta. tar emot hjälpen. man får ta emot hjälp oavsett hur illa det är, oavsett hur mycket eller lite tankar man har, oavsett vad man väger. man förtjänar ALLTID hjälp.
kram.

// about anorexia recovery //

2 kommentarer: