6.20.2014

om rädsla, tacksamhet, vänner och tunna överarmar





"Du måste vara mer rädd för att dö än för att leva" sa min mamma till mig när jag inte visste. När jag hade så tunna överarmar att de nästan såg ut att kunna gå av när som helst. När det inte gick att äta frukost utan att tårarna kom. När vikten kändes som det viktigaste i hela vida världen.
Det tog lång tid innan jag blev mer rädd för att aldrig bli frisk än för att bli det. Det tog lång tid innan siffrorna på vågen slutade betyda precis ALLT och istället bara en hel del. Det tog lång tid innan hjärtat klappade 300 slag i sekunden vid tanken på en ny maträtt, ett socialt sammanhang, en vardag med frukost lunch och middag. 

Idag njuter jag av mat. Jag kan helt ärligt säga att jag vaknar hungrig och ser fram emot frukost. Det är som att allting som skrämde mig istället har blivit alldeles förtjusande, underbart, spännande. Varje utmaning är just en utmaning, inte en vandring nerför plankan. Jag ser tillbaka på mitt destruktiva leverne och tänker att aldrig ska jag behandla mig själv eller omvärlden sådär igen. Aldrig mer ska jag somna för att få tiden att försvinna, för att slippa verkligheten. Aldrig ska jag göra min kropp till ett slagfält. 
Men trots att allting har blivit väldigt mycket bättre, trots att jag har gått upp x kilo och blivit nästan helt frisk fysiskt och psykiskt är det en lång bit kvar. För det handlar inte bara om anorexi. Det handlar om ett helt nytt liv, en helt ny start, ett helt nytt perspektiv av mig själv och av min värld. Jag förlorade så hemskt mycket. Det var mitt eget fel. Jag förlorade en stabil vardag, en ork att gå till skolan, mitt sociala liv. Jag försöker reparera, och det går bättre för varje jävla dag, men det finns fortfarande så mycket kvar att laga. Jag är fortfarande inte en given del i någon grupp. Fortfarande inte medräknad, blir fortfarande bortglömd efter många månader av att ha dragit mig undan och suddat bort mig från omvärlden, gjort mig anonym. Försvunnit inte bara i fysisk form utan även i psykisk. 

Kanske tar det år. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill tacka alla som stod och står bakom mig under både mina bra och dåliga dagar. Min mamma, som alltid lyssnar. Min pappa som läser artiklar om anorexi och försöker förstå. Samuel, som stannade. Nilla, som försökte varna mig i tid, som klandrade sig själv, som hållit min hand. Andreas, som alltid vet när man inte ska säga någonting utan bara sitta tyst bredvid. Alla ni som inte slutade hoppas och tro på mig. Som fortsätter läsa, kommentera, fråga, gilla, dela, bry er. 

Jag är på väg. 

//About my anorexia and when I wasn't sure what I was scared of the most; to die or to survive. When my family and friends always stood by my side and how to gain everything back, not only through increased weight and mental recovery, but by getting your social life back, on piece at the time.//

8 kommentarer:

  1. Kämpa på! Jag beundrar dig för att du klarar dig och fortsätter kriga! Många kramar<3

    SvaraRadera
  2. Inspirerande och sjukt jäkla bra skrivet.

    SvaraRadera
  3. åh min finaste mysigosi du är så stark och så bra och så fin och jag är så jävla stolt över dig. mm och blir det jobbigt och du tror du ska trilla kan du hålla min hand okej? vi kan skriva 5-bra-saker-med-idag-listor igen. men vad som än händer vet jag att du klarar det och det vet du också. puss (ps så himla fint skrivet)

    SvaraRadera
  4. Du beskriver något oerhört tragiskt med ett väldigt fint språk. Det är både hjärtslitande och värmande att läsa. Nu har jag aldrig själv lidit av anorexi men du är en true inspiration, på många sätt.

    Peace & Kärlek.

    SvaraRadera
  5. Du skriver alltid så fint, men vad mer är, du skriver så att man förstår, och jag beundrar dig så himla mycket för att du har kommit såhär långt. För att du har varit där nere och kommit upp igen. Jag hoppas livet är vänligt mot dig nu. Du förtjänar det.

    SvaraRadera
  6. Så otroligt jävla vackert. Ta hand om dig. <3

    SvaraRadera
  7. får en tår i ögat när jag läser det här, så bra skrivet

    SvaraRadera