3.17.2014

om anorexi

Det har väl blivit dags nu. Det handlar liksom om att skaffa sig perspektiv, ge sig själv tid, hitta en balans i vardagen. Men nu är det nog dags. Att jag liksom, förklarar, det som ni kanske inte listat ut själv redan. (För herrejisses, jag är väl antingen en öppen bok eller så är ni bara otroligt skarpa människor. Oavsett är jag glad att ni finns.)

Jag tänker inte skriva en lång text, tänker inte ge er en snyfthistoria, för ärligt talat, det är ingen snyfthistoria. Jag är ingen martyr, jag är ingenting ovanligt (mer än att vara mig själv, vilket i och för sig gör mig unik.), ingenting som ska romantiseras eller diskuteras om och om igen. Jag tänker helt enkelt bara försöka förklara, be om ursäkt, försöka ge er någon slags förståelse. Äsch, jag vet inte.

Jag försvann ju någon gång i höstas, eller kanske försvann jag egentligen långt innan det; i och med att jag inte riktigt fanns på riktigt. Grejen är att jag har tagit en rätt ofrivillig time off, och jag försöker verkligen komma tillbaka till allting nu, vilket gör mig mer än tacksam att se att ni fortfarande finns här. (Jag kommer alltså mot alla odds inte att lägga ner denna bloggen, den är en stor del av mig, min identitet, mitt liv, och det som har hänt har inte förändrat det.) Hur som helst.

Jag har aldrig varit så hungrig som jag varit det senaste året. Det säger väl en hel del, liksom. För att på något sätt döva en smärta som fanns inuti, försökte jag väl helt enkelt, tömma mig själv. Ni vet, som en slags morfin. Att det blev maten är väl inte särskilt konstigt egentligen, jag var aldrig intresserad av mat förrän nyligen. Från att vara normalviktig tappade jag mer än en tredjedel av min kroppsvikt, på mindre än ett år. Jag trodde verkligen att allting var okej, att jag hade kontroll, att någonting skulle släppa och göra allting enklare. Jag trodde verkligen det. 
Istället hamnade jag på akuten, och slapp inläggning och sjukskrivning trots att läkarna tassade på tå och var oroliga för att hjärtat skulle ge vika. Men ni vet, ni känner mig, ni vet hur envis jag är när jag vill. Det tog bara en del energi, och, tid.

Så här är jag nu. Jag är nästan på en bra vikt nu, nästan nästan nästan. Det har gått nästan ett halvår, och nu är det dags för mig att försöka ta tag i saker igen. Detta är ett kapitel av mitt liv som aldrig kommer lämna mig, det kommer alltid finnas ärr, på ett eller annat sätt, men det är också en tid som jag aldrig kommer att återvända till. Nu vill jag vara den där självsäkra, starka förebilden för unga tjejer som jag en gång var, och som ni trofast påstått att jag fortfarande är. Nu ska jag bli den personen igen.

Det har bara tagit lite tid. 

4 kommentarer:

  1. Mjusch. Sånt här är så jobbigt. Men du är stark My! Dissar thinspo för myspo /Saga (eskil)

    SvaraRadera
  2. Du klarar detta detta, styrkekramar fina du ♥ Du är så stark

    SvaraRadera
  3. så himla bra är du. Du klarar dig igenom detta och det vet jag, jag minns den där pippi långstrump bilden du fick av någon läsare förut som visade hur stark du var. Och den är så himla rätt och bra för det är precis så och lite till stark som du är. Kram på dig, du är fin och bra glöm aldrig det.

    SvaraRadera