12.30.2013

om att ta för mycket plats fastän man bara är en och tjugo lång

År tvåtusenfem är jag åtta år. Mitt liv består till största delen av att
1) Växa ut min pannlugg
2) Forska om grodor och dinosaurier
3) Prata med mig själv 

Jag skriver sneda kärleksbrev till pojkarna på andra sidan kvarteret, leker kurragömma i skogen bakom grannhusen och har ångest över mina tänder som vägrar trilla ut, fastän de borde ha gjort det för länge sedan.
Alla dagar ser inte ut så såklart. De flesta dagar går jag i skolan, precis som de flesta andra.

Jag är en sådan flicka som är genuint intresserad, som tycker om att läsa tjocka böcker och att göra till synes tråkiga extraarbeten hemma. I mina vanliga bedömningar i år står det en liten notering längst ner också, i en av de där rutorna där läraren kan göra sina egna personliga anteckningar. Såhär står det:
"My är en duktig elev som är framåt och intresserad av skolarbetet. Det enda som bekymrar är att hon tar lite för mycket plats i klassrummet."
Det är alldeles tyst runt matbordet när min mamma har läst upp det högt. Jag frågar henne vad läraren menar och hon säger att hon inte riktigt vet, men det vet hon. Hon vet att jag har gått emot allt det där man inte får lov att gå emot som flicka, jag har tagit det som jag har ansett varit självklart av uppmärksamheten, jag har njutit av att få stå i center och svara rätt.

Det är strukturellt fel.
Det är förbjudet.
Det är tabu.

Det är tvåtusentretton och jag får höra på en fest att jag tar för mycket plats.
"Eller alltså, du gör så mycket väsen av dig. Om du fattar vad jag menar. Nothing personal."
Nothing personal.

Men själva grejen är att man egentligen inte kan ta för mycket plats, och problemet med strukturen idag är att flickor som är åtta år och tycker om dinosaurier och att räcka upp handen sätts på plats i ett system som inte fungerar. Samtidigt som miljontals åttaåriga pojkar uppfostras till att tala utan att få ordet, ta rampljuset, göra sig märkvärdiga. Ett system som skapar tystlåtna och övermäktiga. Ett system som inte gynnar någon.

Jag är rätt säker på att jag inte gjorde större skada i klassrummet än läraren gjorde på mitt självförtroende när jag gick i tvåan. Att redan från början få lära sig att man är överflödig gör det inte så svårt att se varför många flickor liksom, krymper bort, under tonåren. Varför vi inte vågar stå upp, prata med magen och göra oss hörda. Varför det är en dygd att vara tystlåten, ömtålig och i ett hörn.

Jag önskar att jag kunde berätta för mig som åttaåring, och för många andra åttaåriga flickor, att det är okej att ta plats, att det är okej att finnas till och vara. Det var nog mest det jag ville säga.


11 kommentarer:

  1. usch på den där läraren alltså. Och man kan ju inte säga till någon att man tar för mycket plats och sen säga 'nothing personal'', man hör ju själv hur idiotiskt det faktiskt låter!

    SvaraRadera
  2. my du är påriktigt helt fantastisk

    SvaraRadera
  3. men vänta lite här nu... är du och samuel tillbaka?

    SvaraRadera
  4. Jag var en av dem som hamnade tyst i ett hörn, i samma klassrum som du faktiskt. Jag hörde dig svara rätt, såg dig glänsa när du kunde hela multiplikationstabellen utantill, och beundrade dig något fruktansvärt för det. Jag ville också vara så. Jag ville också våga ta plats. Först såhär i efterhand förstår jag hur mycket läraren tyckte om min tystnad och hur obekväm hon var med ditt uppträdande. Du betedde dig som en drottning, och därför var det just det du blev.
    Jag avundas dig fortfarande för din förmåga att höras. Även om jag har skärpt till mig nu är jag inte i närheten av hur du är.
    Fortsätt så!

    SvaraRadera
  5. När jag var liten så pratade jag hela tiden så de flesta sa till mig att hålla tyst och efter det så har jag hållit tyst men nu, många år senare så pratar jag på igen och lovar mig själv att aldrig sluta vara den jag är.

    SvaraRadera
  6. Att flickor uppfostras till att ta mindre plats är sant, ja, men det betyder inte att du inte själv kräver mycket uppmärksamhet = tar mycket plats.

    SvaraRadera
  7. Jättebra skrivet, verkligen.

    SvaraRadera
  8. Lärare skriver ju om elever tar för mycket/för lite plats för killar och tjejer i de personliga anteckningarna ++ de måste se till att ingen tar för mycket plats och att ingen tar för lite plats för om någon tar för mycket plats så kanske det är någon som tar för lite plats osv

    SvaraRadera
  9. Heja dig!!!
    jag fick också höra att jag tog för mycket plats i klassrummet, särskilt på svenskalektionerna. I övrigt var jag ett stökigt barn som inte satt still eller gjorde läxorna. Men svenskan satt. Även om min lärare sa att jag var tvungen att bara läsa en av böckerna vi skulle läsa, så de andra barnen inte skulle känna sig stressade. Det var jag var bra på fick jag alltså skit för. Men framför allt så skötte jag inte läxorna, pratade på lektionerna och lyssnade inte när lärarna pratade. Precis som grabbarna, men det var jag som blev ett olösligt problem. Inte de. De sattes i specialklassrum och fick extralärare. Jag fick dåliga betyg och ingen chans att få hjälp med att höja dem. Vi får lära oss tidigt att vi ska agera extralärare till killarna, sitta mellan dem så de inte bråkar. Så vi missar saker, så vi inte kan höja rösten - eftersom deras alltid värderas högst. Både den som räcker upp handen och den som tar plats.
    Det tog mig femton år innan jag kunde se vad detta satte för spår i mig, och hur svårt det är att bli av med det beteendet. Så jag säger det hela tiden till mig själv, sluta aldrig höja rösten. Ta alltid plats. Ta lite mer plats. Se alltid den som inte vågar, men ge aldrig upp din egen röst för att tystas av någon som tar sig rätten att tala högre, bara för att han kan.

    Så heja dig, (igen ja) !!!! Nej det är sant, det är inte (bara) personligt, det handlar om ett systematiskt förtryck.

    SvaraRadera