12.02.2013

och jag tänker att aldrig mer ska jag skrämmas

vi ligger hud mot hud, mitt öra mot hans bröstkorg.
"Schh. Låt mig höra ditt hjärta slå."
Det slår dovt, jämnt, tryggt. Jag sövs nästan av pulserandet, och hans fingrar mot min rygg är det enda som får mig att inte helt glida in i ett tillstånd av medvetslöshet. Vi ligger så, länge. Jag tänker att det är fint, att vi är fina. Att vi är fina tillsammans och att världen är fin. 

Vi ser varandra i ögonen. Han säger att jag aldrig får skrämma honom igen, inte så, inte som jag gjorde. Jag lovar att aldrig i hela mitt liv göra det. Aldrig mer, lovar jag, och jag håller inte ens fingrarna i kors, för jag vill inte skrämmas mer. Det är kallt i hans rum men det är cirka en miljard plusgrader i hans armhåla, där jag värmer fingrarna när han sover. Han ler i sömnen om jag kittlar honom i nacken, men vaknar inte. Hjärtat slår långsammare också, pulsen sänks. Vi ligger hud mot hud och jag tänker att aldrig mer, aldrig mer ska jag skrämmas. Inte ens lite grann.


3 kommentarer: