9.29.2013

när ett par mörkblårutiga flanellbyxor bränner som eld.

han gör slut med mig en tisdagkväll, nej, slut med oss. slut med allt som är vi som är magiskt som är fucking jävla wee-bop-a-lula och bra. han gör slut med mig en tisdagkväll klockan kvart över nio och det slår mig som ett slag i ansiktet. ett iskallt, vidrigt rapp mot kinden, som från en ridpiska.

han säger "kom, vi måste prata" och jag följer honom upp för trapporna, tänker igenom allting hemskt som kan ha hänt. döda föräldrar, folkmord, olyckor. & jag är så jävla beredd att slå armarna om honom, trösta, säga att allting kommer bli okej, när piskrappet kommer. "jag tror att jag måste göra slut"

& det värsta är inte att det är tisdag och att jag är supertrött.
& det värsta är inte att våra helgplaner går i kras.
& det värsta är inte ens att han är så fucking jävla vacker att jag blir svimfärdig.
det värsta är att jag har hans pyjamasbyxor på mig. de där underbara, rutiga, varma pyjamasbyxorna som jag har haft på mig cirka en miljard gånger, tagit av mig cirka en miljard gånger. tagit av honom cirka en miljard gånger.

aldrig trodde jag att flanell som är så mjukt kunde bränna som eld

och han säger det där som man ska säga, att vi kan vara vänner och att det bara är att ringa. att "det är inte du, det är jag" och jag står bara och stirrar och känner hur benen brinner där huden möter den mjuka flanellen. & vi vet väl bägge två att allt det där är fan inte sant, vi kommer aldrig kunna se varandra i ögonen utan att få flashbacks av mörka rum och naken hud och kyssar och skratt och skamfulla tårar. han vet allt om mig och jag vet rätt mycket om honom. och piskrappet är ett så tydligt budskap.

nu är det slut. nu får du inte veta mer om mig. aldrig mer. 

och jag ber honom att gå och han gråter i hallen, men han kommer ändå inte tillbaka upp och tar mig tillbaka, aldrig mer tar han mig tillbaka, aldrig mer kommer han att snurra runt mig runt runt runt och följa mig hem på kvällen när det är mörkt och jag är ängslig. aldrig mer kommer han att knäppa upp min blus eller skratta sådär fint som bara han kan åt någonting som jag säger eller gör.

jag ringer. massa samtal. inte till honom, aldrig till honom. jag ringer klockan tio en tisdagkväll och skäms så jävla mycket för att jag snorar i telefonen. för att jag är patetisk och gråter och för att jag inte kan ta mig samman. jag gråter och kan knappt förklara vad som har hänt, och inte fan kan jag ta mig för att dra av mig de där jävla flanellbyxorna heller. det får mamma göra en lång stund senare, när brännmärkena som inte syns redan sitter djupt som ärr i låren.
jag ringer och ringer och ringer och gråter och gråter och alla försöker trösta men jag är tröstlös, kommer alltid vara tröstlös. det enda som får mig att sluta gråta är när vännen ilsket fräser att "fyfan vad vidrigt, vem gör slut på en tisdagkväll egentligen? EN TISDAG?" och jag skrattar för jag måste hålla med. jag skrattar fastän det gör ont.

vem fan gör slut på en tisdagkväll.
inte jag i alla fall.
aldrig jag.

slut.


12 kommentarer:

  1. åh fina, fina, fina my. tusen kramar till dig

    SvaraRadera
  2. My. det här tog andan ur mig, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Du är så,så bra och du klarar dig igenom det här även om det gör ont och även om flanellbyxorna brände som eld och vem fan gör slut på en tisdagskväll egentligen. Tusen kramar och tusen koppar te till dig.

    SvaraRadera
  3. My det här tog andan ur mig, du är så, så bra och du klarar dig igenom det här, även om det gör ont. Tusen kramar och tusen koppar te till dig.

    SvaraRadera
  4. My, det här tog andan ur mig, du är så, så bra och du klarar dig igenom det här, även om det gör ont.
    Tusen kramar och tusen koppar te till dig.

    SvaraRadera
  5. väldigt fint skrivet och tusen kramar till dig! Det löser sig till slut.

    SvaraRadera
  6. Du kan sätta ord på saker bättre än någon jag vet. Du är bäst, och du fixar detta. Kramar <3

    SvaraRadera
  7. Fruktansvärt ont att läsa det och du skriver så förträffligt. Styrkekramar genom cyberwebben <3

    SvaraRadera
  8. jag har aldrig fått en kärlek.
    jag har försökt hitta, blivit förälskad men så fort den har besvarats det minsta intresserar det inte mig längre.
    jag har läst om er och varit så avundsjuk och det tar hårt i mig att det är slut. med en punkt.
    men du kommer klara det.
    du går i gymnasiet, då allt händer.
    jag går i tvåan, och längtar något enormt tillbaka till ettan.
    mitt liv började då, allt var så himla bra. även om allt inte var perfekt hände det alltid något och livet rullade på.
    hoppas du kan känna lite så.
    många kramar

    SvaraRadera
  9. finaste jag har läst på länge, men du klarar det här, du är stark nog att klara dig igenom det här, inte för att jag känner dig, men jag vet att, allt gör mindre ont sen.
    tusen kramar.

    SvaraRadera
  10. Verkligen vackert skrivet. Jag är inte så bra på uppmuntrande ord men jag hoppas det blir bättre!
    kramar

    SvaraRadera
  11. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

    SvaraRadera
  12. åh.
    åh för att det är så vackert trots att det gör ont.

    SvaraRadera